Jag kan inte sluta le. Den här smittan drabbade oss redan när vi klev av planet. Mungiporna for upp och stannade där, som om det vore deras naturliga position. Här ler alla. Jag befinner mig i landet med de vänligaste människorna på hela planeten. Jag befinner mig i ett land där livskvalitet inte är ett abstrakt begrepp – den syns i varje möte, i varje hälsning, i varje leende. Frågan om att vara eller inte vara är okänd här. Välkommen till St. John’s i provinsen Newfoundland i Kanada.
Vi kom ut från terminalen i vinterjackor och jag klämde på min rejäla mössa. Mamma och jag hade förberett oss på kyla. Ordentlig kyla.
Men det var varmt.
Den grå himlen välvde sig visserligen över oss och lovade inte direkt vackert väder, och duggregnet gav oss en obehaglig känsla av fukt – men det var inte kallt.
Jag trodde att jag kände Kanada utan och innan. Att ingenting kunde förvåna mig i dessa lugna och glest befolkade atlantiska provinser. Vad hade jag fel! Om jag tidigare tyckte att kanadensarna var vänliga, hade jag ingen aning om vad vänlighet egentligen betyder.Kleptomani är okänt här
Vi tog en taxi till B&B The Narrows (det går ingen stadsbuss dit). Ingen människa syntes till, dörren var olåst och på oss väntade ett kuvert med nyckel och ett välkomstbrev. Om ni inte redan visste det: här är ingen rädd för att bli bestulen. En del lämnar till och med bilfönster öppna – och dörrar utan lås.
Vi kastade av oss vinterjackorna med iver och gav oss ut på en sömnig utforskning av den ännu sömnigare, gråaktiga staden med sina färgglada hus.
Jag ville bara sova. Tidig morgon, lång resa och tidsskillnaden lade ett ordentligt tryck på ögonlocken.
Vi promenerade till Water Street.
Water Street har de för övrigt i nästan varje stad i de atlantiska provinserna. Water Street och Main Street. Originella i namngivningen är de inte direkt.
Water Street levde upp till sitt namn utan dröjsmål – längs gatan och trottoarerna började ett litet flöde rinna. Om jag klagade på sömnighet tidigare, väckte oss en isdusch från molnen nu med råge.
Lokalbefolkningen är ganska troende. De är vana vid att gå i kyrkan, och i kyrkorna arrangeras ofta föreställningar och konserter.100 skepp, 5 000 irländska immigranter per år – så var 1770-talet
Nästa dag var inte ett dugg bättre. Till regnet lade sig en härlig vind och temperaturen föll med tio grader. Jag plockade fram mössan och vinterjackan igen. Vårt mål i St. John’s var lunnefåglarna – men vid den här årstiden finns de inte här. Vi ville också se ett isberg – men isbergen är heller bara synliga på sommaren.
Så vi tänkte att vi åtminstone kunde åka på en fantastisk båttur. Men himlen var grå, molnen öste vatten över oss och vinden verkade besluten att blåsa oss in i en annan dimension.
”Nej, nej, det här är inte typiskt väder. Nu brukar det vara runt 22 grader, och fram till idag har det verkligen varit vackert och soligt.” Vår värdinna log lite ursäktande när hon stekte pannkakor med blåbär och ”newfoundlandska bär” – som jag faktiskt tror är vinbär. Sedan räknade hon upp aktiviteter vi kunde göra trots vädret.
Vi hamnade till slut på The Rooms, det lokala museet. Att besöka ett relativt nytt museum med ganska lite att se var verkligen sista utposten. Den moderna byggnaden påminde om ett jättestort växthus och de utställningar vi var intresserade av hade antingen precis stängt eller höll på att installeras. Så vi vandrade genom den fasta utställningen om St. John’s förfäder.
Det lokala museet, byggt för bara några år sedan. Inifrån har man en perfekt utsikt över staden – om det inte regnar och man faktiskt ser någonting.
Majoriteten av Newfoundlands invånare har irländskt ursprung. De flesta immigrerade på 1770-talet, och varje vår landsteg över 5 000 irländare i St. John’s hamn. Utställningen behandlade också inuiter och ursprungsbefolkningar. Allt det här visade kanadensarnas stolthet över sin historia, sina rötter och den kulturella mix de representerar.
”De försöker göra mycket av det lilla de har,” kommenterade mamma med stor beundran. Och det stämmer – här hittar man sällan något äldre än från 1700-talet. Men de är stolta över allt de äger.
https://www.youtube.com/watch?v=yQUemRgR8IcEn liten låda vid namn Orkan
”Ni är långt hemifrån. Hur trivs ni här?” En ung man ler mot oss och inleder ett samtal på gatan. Det är normalt – det har vi förstått nu.
Människorna är nyfikna, men på ett märkligt osvikande sätt – aldrig påträngande. Vi har bara varit här i två dagar, men vi har redan lärt oss att skilja turister från lokalbefolkning. Kanadensare hälsar, frågar hur man mår och var man kommer ifrån. Sedan önskar de en fin dag. Turisterna passerar förbi utan att märka någon. Och framför allt: kanadensare tackar ständigt – att tacka är naturligare för dem än att andas. Och det där oavbrutna leendet. Som om det inte var kallt, som om vädret inte var hemskt. Det leendet är hugget i sten av deras förfäder och ingenting kan rubba det.
”Vänta, något piper här.” Under kvällets Skype-samtal började något gnissla genomträngande. Ljudet kom från köket.
”Här i en låda.” Mamma pekar på en vit grej som låter obehagligt.
”Vad kan det vara till?”
”Vet inte. Men vi kan ju inte lyssna på det hela kvällen!”
Vi stirrar på den en stund, och sedan rycker mamma triumferande ut den ur lådan.
”Vad var det?” frågar Lukas mig.
”Det är lugnt nu, mamma drog ut det ur uttaget.”
Sedan fick vi veta att det var en orkandetektor. Som tur var innebar pipandet i det här fallet bara fara för kraftig blåst. Och den kom verkligen.
https://www.youtube.com/watch?v=i45icCkV0x8En symbol för både död och liv
Tredje dagen lugnade sig vädret en aning – vinden ökade visserligen, men regnet slutade. Vi hade hört den under natten när den slog mot byggnaderna och framkallade höga, obehagliga pipljud.
Ändå gav vi oss upp till kullen med den vind-piskade minnesmärket Signal Hill National Historic Site. Det var här jag för första gången kände naturens vildhet och kraft – vinden slog mot Cabot Tower uppe på kullen, och därifrån iakttog vi hur det mäktiga havet brottades mot klipporna.
Utsikten från Signal Hill
Cabot Tower uppfördes 1897 för att hedra drottning Victorias diamantjubileum, men det var Guglielmo Marconi som gjorde platsen berömd – den 12 december 1901 tog han emot den första transatlantiska trådlösa signalen från England just här.
Strax efter sprang vi ned till byn Quidi Vidi, ungefär 20 minuters promenad från St. John’s. Inte en människa. Fullständigt öde. Den plats som på sommaren fylls av turister som tittar på isberg från hamnen var helt övergiven. Vi letade förgäves efter mat. Vi mötte knappt ett levande öga. Bara parkerade bilar utanför husen vittnade om att vi inte var ensamma.
Speciell ingång för hippies
Vi gick runt hamnen och viken och betraktade havet. Vi såg hur vattnet krossades mot klipporna, hur ytan steg och föll, hur stora och små vågor rullade in. Det väldiga elementet. Havet – det mäktiga element som fascinerat lokala fiskare i århundraden. Det element som i hundratals år har varit en symbol för både död och liv. Kraften det bar med sig och tog med sig insåg jag fullt ut när jag på väg bort såg att den plats där jag just hade stått sveptes bort av en våg.
Vi vaknade halv fem på morgonen för att hinna med flygplanet till Halifax. Och så åkte vi iväg i samma stillhet, längs tomma gator med färgglada hus, mot flygplatsen. Och då förstod vi nog, att vi inte hade kommit hit för den vackra naturen – den tvivlar vi aldrig på – utan för de människor som bor här. För de människor som ännu inte tröttnat på att leva.
Tips till dig:
Bo på B&B hellre än på hotell – bemötandet är mer personligt och du kan dessutom spara en del på skatten om du betalar kontant (vid längre vistelse kan det handla om mer än 100 CAD). Och framför allt: du träffar massor av andra resenärer från hela världen. Vi träffade musiker från Halifax i St. John’s (http://www.maritimebrassquintet.ca). Du kan också söka boende via Booking.com.
Caesar-salladen här serveras med lax – och är fantastisk.
Den bästa tiden att besöka är verkligen juli/augusti, inte september som vi – även om det oftast är varmt (efter vår avresa blev det faktiskt vackert väder).
Dra inte ut apparater ur uttaget som piper. Sätt på nyheterna istället. Det kan vara en orkanvarning.
Från London tar flyget hit bara 5 timmar! Från Stockholm kan du flyga via London eller Toronto med SAS, British Airways eller Air Canada.
De har verkligen roliga brevlådor här (se bilder).
Du kommer troligen vara bland de få svenska besökarna – alla påstod att vi var de enda tjeckerna, vilket säkert inte stämmer, men det kändes så 🙂
✅ Från teamet bakom resebloggen Loudavým krokem · Vårt eget projekt — lk-sim.com
Tipy a triky pro vaší dovolenou
Nepřeplácejte za letenky
Letenky hledejte na Kayaku. Je to náš nejoblíbenější vyhledávač, protože prohledává webové stránky všech leteckých společností a vždy najde to nejlevnější spojení.
Rezervujte si ubytování chytře
Nejlepší zkušenosti při vyhledávání ubytování (od Aljašky až po Maroko) máme s Booking.com, kde bývají hotely, apartmány i celé domy nejlevnější a v nejširší nabídce.
Nezapomeňte na cestovní pojištění
Kvalitní cestovní pojištění vás ochrání před nemocí, úrazem, krádeží nebo stornem letenek. Pár návštěv nemocnic jsme v zahraničí už absolvovali, takže víme, jak se hodí mít sjednané pořádné pojištění.
Kde se pojišťujeme my: SafetyWing (nejlepší pro všechny) a TrueTraveller (na extra dlouhé cesty).
Proč nedoporučujeme nějakou českou pojišťovnu? Protože mají dost omezení. Mají limity na počet dnů v zahraničí, v případě cestovka u kreditní karty po vás chtějí platit zdravotní výdaje pouze danou kreditní kartou a často limitují počet návratů do ČR.
Najděte ty nejlepší zážitky
Get Your Guide je obří on-line tržiště, kde si můžete rezervovat komentované procházky, výlety, skip-the-line vstupenky, průvodce a mnoho dalšího. Vždy tam najdeme nějakou extra zábavu!
Ge dig ut på ett episkt roadtrip i Frankrike – från vingårdarna i Bordeaux och förhistoriska grottor i Dordogne till Atlantens vilda vågor och majestätiska Pyrenéerna.
Ge dig ut på ett tio dagar långt roadtrip längs Atlantkusten och upplev dramatiska kritklippor, historiska landstigningsstränder och den mystiska keltiska skönheten i Bretagne.